Välkommen!

3 januari 2014

Tack för pepp!

Tusen tack för peppande kommentarer på inlägget igår! Jag har en formsvacka och tycker att "alla andra syr så himla mycket fint medan jag bara åstadkommer samma gamla vanliga och inte ens det ser bra ut". Dumt. Men vid 34 års ålder har jag lärt känna mig själv så pass att jag vet att jag med största sannolikhet återhämtar syglädjen. Och fram till dess har jag väl kommit fram till att jag bloggar om andan faller på.

Ni har rätt i att bloggen blir som en sydagbok och att det faktiskt är rätt kul att titta tillbaka på det jag gjort under åren. Gjorde en sådan tillbakablick igårkväll och fick mig både ett och annat skratt. Ojojoj, så det såg ut i början. Och tänk vad jag under åren har höjt ribban för vad jag tycker är lyckat resultat... Så hård man är mot sig själv egentligen.

Jag har funderat lite på varför jag bloggar. Till en början var det för att dokumentera det jag sytt och för att "skaffa" andra vänner bland sybloggarna. Det var innan facebook-eran. Många av mina gamla sybloggfavoriter har tystnat sedan länge och jag saknar den tiden. Men under åren har jag även hittat nya sybloggar med nya fina syvänner bakom.

Sedan kom tiden då jag startade min enskilda firma. Bloggen blev ett sätt att visa upp sig och försöka "ragga" kunder. Tanken på att ta snygga bilder och mina egna krav på att redigera alla bilder tog över. Att sy och blogga var min flykt från vardagen, min bubbla. Från ett jobb och en tillvaro som jag kanske inte riktigt var helt nöjd med. Jag tänkte sömnad dygnet runt. Det hände inte så mycket i min firma. Men jag smidde planer på hur jag skulle utveckla den. Sen.

Efter en tid blev det inte så roligt längre. Att driva enskild firma var inte min grej. Att sedan jobba heltid, vara tvåbarnsförälder och fru och samtidigt försöka utveckla en affärsidé blev helt enkelt för mycket. Där och då blev bloggandet ett dåligt samvete. Något som jag inte riktigt hann med, men som jag kände att jag borde. Jag hade ju tagit ett första steg och startat en verksamhet. Men när skulle jag utveckla de tankarna?

Sedan bestämde vi oss för att flytta från Bohuslän som varit vår plats på jorden i ungefär åtta år. Vi köpte ett nytt hus i Floda och blev "förortsbor". Lite av magin med makrill som varumärke försvann. Jag ville satsa på mitt nya jobb och det har jag gjort med råge. Framför allt de senaste nio månaderna. Detta har gjort att jag det senaste året inte haft tid och ork att sy och följa andra sybloggar i samma utsträckning längre, jobb och familj har gått före. Jag tog ett beslut. Den enskilda firma ska avvecklas. Det är inte okej med mig att min avkoppling ska vara något som jag ska tjäna pengar på. När ska jag hitta tid till det liksom? Jag syr och säljer GÄRNA något enstaka plagg då och då. Det är jätteroligt att få frågan om jag vill sy något speciellt. Men jag vill inte tjäna mitt levebröd på det. Och någonstans där tappade jag bort syftet med bloggen. Varför bloggar jag egentligen nu?

Om jag ska fortsätta att blogga så är det nog dags för en förändring. Tycker jag fick bra tips av Anna bakom bloggen Annas alster (kika in hos henne, hon är en pärla!) att hon vill läsa mer än "här är en tröja jag sytt" typ. Och jag tror nog att jag har ett behov av att lägga till en dimension till bloggandet. Ska blogginläggen var mer personliga?! Lite mer vardag - blir det trist och jobbigt att läsa?

När jag ändå bloggar kan jag lika gärna visa en tunika som syddes till snultran idag. Tunika - eller klänning som vi säger här hemma om allt som har ärmar men inte är en tröja - är det som gäller just nu. Livet blir så mycket enklare på morgonen då! Och jag har snöat in på knäppning i raglanskärningen. Det blir en fin detalj - framför allt då jag allt som oftast kör ganska simpla modeller utan krusidull. Raglan är perfekt på växande barn tycker jag. Plagget får längre användningstid om man samtidigt gör ärmen med mudd. 



Kram till er allihop som lämnade kommentarer på mitt förra inlägg - det är vetskapen om att ni finns som gör att jag vill fortsätta blogga!! Och tro inte att det hänger på om ni kommenterar eller ej, det spelar ingen roll. Det är inte det viktiga i det stora hela...

12 kommentarer:

  1. Åh, fint att jag kunde bidra med pepp! Och tack för länken :)

    Vilken superfin tunika! Jag har också snöat in på knäppning i raglan. Så himla snyggt!

    Jag som är matchningsgalen undrar bara - vad har hon för tights/byxor till? Helt nyfiket bara alltså :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, idag har vi "matchat" med svartlilarandiga velourmuddisar! Det var vad den lilla damen gick med på... *suck*
      Men annars är tanken enfärgat. T ex svarta tajts eller pösvelourbrallor - ett par grå vi har passar fint :)

      Radera
  2. Fine farger! Jeg synes du er dyktig og jeg følger også med på hva du produserer, håper du fortsetter med å blogge - når du har lyst!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för beröm och kommentar! Ja det är nog där skon klämmer, att jag ska känna lust att blogga och inte stress. Får jobba på det ;)

      Radera
  3. Jag tycker också att det är väldigt dubbelt med bloggen, många stunder känns det som att det skulle vara skönt att lägga ner den helt. Men så får man lite inspiration igen och så flyter det på bättre. Visst är det så att sybloggarna har haft sin tid. Jag fortsätter dock att läsa din blogg med stort nöje!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det ju onekligen :(
      Just nu har jag lite flow igen. Typiskt, när jag precis var beredd att kasta in vanten ;)
      Härligt att du vill fortsätta läsa - detsamma om din säger jag!

      Radera
  4. Den här var lätt det finaste jag sett i det tyget, mycket inspirerande helt enkelt! Och vad roligt att du fortsätter blogga. Går själv och tänker fram och tillbaka hur jag vill göra med det här med enskild firma. Är spännande att läsa lite mer hur du tänkt. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å tack! *rodnar* Ett av få plagg på sistone som jag faktiskt blivit riktigt nöjd med!
      Alla är olika när det kommer till förmågan/kapaciteten/orken att driva enskild firma. Och att jag inte orkar med behöver inte innebära att andra inte heller gör det. Man ska gå på magkänsla tror jag. Jag är gift med en entreprenör som väl kanske lyckades lite väl bra med att peppa mig att komma igång med enskild firma ;) Och så är jag väl en optimist som tänker att jag hinner/orkar. Sen blir det pannkaka. Om du vill prova så KÖR!

      Radera
  5. Så flott at du tenker å fortsette. Jeg fikk ikke kommentert på forrige innlegg, men jeg liker veldig godt å se alt det fine du syr. Elsker fargene og mønstrene du bruker :)

    SvaraRadera
  6. Du har en jättebra blogg. Du inspirerar min syglädje mer än någon annan! Lägg gärna upp mer (om du orkar och tycker det är roligt), tycker det är så roligt att se även om det skulle vara liknande modeller. Din blogg och det du gör inspirerar och glädjer!

    SvaraRadera